UNIKABOXEN tittar på kyrkor i Vilnius vintern 2018

Ungt land med lång historia

Den 6 september 1991 erkändes Litauen som en självständig stat. En följd av den omstrukturering och reformering av Sovjetunionen, som vi känner igen som Perestrojkan eller Glasnost. En förändring som öppnade upp hela östblocket, stängde ner Sovjetunionen och resulterade i att Berlinmuren revs. Initiativet kom från Michail Gorbatjov, Sovjetunionens förste och siste president mellan åren 1985-1991. Jag och min fru Ingela flög ner till Vilnius i samband med firandet av vår 22:a bröllopsdag den 18 januari och blev en del i 100 års firandet av republiken Litauen, som deklarerade sin självständighet 16 februari 1918.

En kort tid i frihet följt av umbäranden och omänsklig grymhet

Den nationella yran inleddes efter freden 1918. Europa hade plågats av ett fyra år långt världskrig som krävt mer än nio miljoner soldaters liv och påverkat demografin i hela Europa. Världsamfundet var i upplösningtillstånd och folken reste sig. Nationalistiska och socialistiska grupperingar utnyttjade missnöjet och mobiliserade människor till olika aktioner. Kejsardömet Ryssland, som Litauen varit en del av, kollapsade redan 1917 och oktoberrevolutionen samma år banade väg för en ny ordning. Något som till en början inte påverkade Litauen, där den nyvunna friheten firades ända fram till slutet av 1930-talet och inledningen på det andra världskriget. När Nazityskland invaderade Polen i september 1939 ockuperade Sovjetunionen de östra delarna av landet i enlighet med de hemliga klausulerna i Molotov–Ribbentrop-pakten, ett samarbetsavtal mellan Tyskland och Sovjet. Medan större delen av östra Polen införlivades med Ukrainska SSR* och Vitryska SSR*, överlämnade Sovjetunionen Wilno till Litauen, som gjort anspråk på staden av historiska skäl, då den varit Storfurstendömet Litauens huvudstad. Wilno blev nu åter huvudstad i Litauen under namnet Vilnius. Knappt ett år senare invaderade dock Sovjetunionen Litauen och införlivade staten som Litauiska SSR* den 21 juli 1940. Den 22 juni 1941 bröts samarbetsavtalet Molotov–Ribbentrop-pakten och Nazityskland angrep Sovjetunionen. Till en början såg man i Litauen detta som en befrielse från den Sovjetiska ockupationsmakten och samarbetade med Nazisterna för att rensa landet från bolsjeviker och Judar, som propagandan jämnställde som samhällsomstörtande element och fiender. Under Operation Barbarossa, som var kodnamnet på angreppet, inleddes en systematisk utrotning av den Judiska befolkningen i Litauen, Polen, Ukraina och Vitryssland. Den Tyska utrotningspolitiken innebar att den Judiska befolkningen i de områden som tillhört Polen i stort sett utplånades och att de flesta storstäder, som Lwów och Vilnius, nu fick en övervägande Polsk majoritet.

*SSR står för Socialistiska Sovjetiska Republiken eller Rådsrepubliken och innebar en autonom enhet i federationen Sovjetunionen, men som i själva verket styrdes av ett lokalt kommunistparti godkänt och tillsatt av ledningen i Moskva.

Innan Nazityskland ockuperade Litauen i juni 1941, uppskattades dess Judiska befolkning till omkring 210 000 personer, enligt den Lituaiske historikern Arūnas Bubnys. Han beskriver i sin bok Holocaust in Lithuania från 2004 svårigheter med att exakt beräkna antalet Judiska offer, men vill tillsammans med andra historiker hävda att det rörde sig om cirka 195 000–196 000 män, kvinnor och barn, med andra ord över 90 % av landets Judar. I det närmaste en total utplåning. Ansvarig för Rikskommissariatet Ostland, där Litauen ingick, var rikskommissarie Hinrich Lohse, som var direkt underordnad antisemiten, nazistfilosofen och riksministern Alfred Rosenberg. Rosenberg föddes i Reval, nuvarande Tallin i dåvarande Tsarryssland och genom studier i Moskva upplevde han revolutionen på nära håll. I mitten av 1918 influerades han av den Ryska extremhögerns tolkning av revolutionen genom att sätta likhetstecken mellan bolsjeviker och Judar och han blev en övertygad antisemit. Han skulle senare i en mängd böcker, tal och skrifter ge denna tolkning en rasideologisk form. Samma år flyttade han till Tyskland och blev Tysk medborgare. 1919 träffade han Adolf Hitler och gick med i DAP, Tyska Arbetarpartiet, en föregångare till Nazistiska NSDAP. I egenskap av riksminister var han direkt ansvarig för de krigsförbrytelser som begicks under andra världskriget och dömdes till döden vid Nürnbergrättegångarna. Hans och hans bundsförvanters sanna och idiotiska övertygelse skapade en transparent administration av grymheterna, som efter kriget blev ett bevis till alla skeptiker att detta faktiskt hänt. Jägerrapporten* som bilden ovan till höger visar en sida från, är ett slående exempel på denna naiva tro och fullständiga hjärntvätt som rättfärdigade ett storskaligt och närmast industriellt utfört folkmord.

*Jägerrapporten är en rapport från den 1 december 1941, där SS-Standartenführer Karl Jäger beskriver avrättningarna av över 100 000 Judar, framförallt i Litauen. Det är ett av få bevarade dokument från Förintelsen som uttryckligen och utan omskrivningar beskriver sådana massavrättningar. Bilden är hämtad från Bundesarchiv 1963, Bild 183-B0716-0005-007.

När USA, Storbritannien och Sovjetunionen höll ett toppmöte i Jalta i februari 1945 bekräftade de allierade att Sovjetunionen skulle få behålla de områden som erövrats från Polen 1939 och att landet skulle kompenseras med territorier från Tyskland. När Nazityskland slutligen besegrats i maj 1945 inleddes fördrivningen av Tyskar från Ostpreussen, Schlesien och delar av Pommern och Brandenburg. Samtidigt deporterades Polacker som hamnat i de Litauiska, Vitryska och Ukrainska Sovjetrepublikerna till den Sovjetiska satellitstaten Folkrepubliken Polen, varav många fick bosätta sig i de tidigare Tyska områdena. Folkomflyttningarna ledde till att Polen fick en i det närmaste etniskt homogen befolkning. Gränsändringarna efter andra världskriget blev såsmåningom permanenta och erkändes folkrättsligt efter kalla krigets slut.

Skogsbröderna är ett gemensamt namn på de motståndsrörelser i de Baltiska staterna, som verkade för nationell frihet från Sovjetmakten och protesterade i handling mot det lidande och förtryck som den Sovjetiska ockupationen åsamkade de Baltiska folken. I juni 1941 gick flera godståg till Sibirien från Litauen för att rensa landet från oliktänkande och fiender till den socialistiska idén. Stora delar av den politiska och intellektuella eliten, affärsidkare och bönder som motsatte sig tvångskollektiviseringen deporterades till Sibirien eller till något annat läger inom gulag*. Många dukade under redan på den långa och omänskliga resan. De som klarade transporten möttes av de fruktansvärda förhållandena och de flesta kom aldrig tillbaka.

*Gulag betyder Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger och var benämningen på det Sovjetiska system av koncentrationsläger, som påbörjades under ledning av Vladimir Lenin och som sedan under Josef Stalins ledning byggdes ut i mycket stor omfattning och geografiskt inte bara i Sibirien utan i hela det område som lydde under Sovjetunionen. Tabellen till vänster är hämtad från journalisten och författaren Anne Applebaums bok GULAG de sovjetiska lägrens historia (GuLag: A History), som utkom 2003 och är en kartläggning av de Sovjetiska koncentrationslägren från 1930 och fram till 1953. 2004 fick hon Pulitzerpriset för boken.

Det saknas allmänt accepterade uppgifter om antalet döda i lägren och uppgifterna i litteraturen varierar mycket kraftigt. Enligt egen statistik från NKVD, Folkkommissariatet för inrikes ärenden och föregångare till KGB var det aldrig mer än 2,5 miljoner fångar samtidigt i Gulag, vilket inte ger någon direkt skattning av döda. Andra källor gör gällande att en stor andel dog i transporter och fängelser innan fångarna anlände till lägren. Robert Conquest, historiker och författare av boken Den stora terrorn utgiven på Svenska 1971, skattar antal döda i lägren till cirka 1 miljon per år under tiden 1939–1945. Nobelpristagaren i litteratur och visselblåsaren Aleksandr Solzjenitsyn, som till yrket var matematiker, baserade sitt antagande utifrån egna observationer på plats som fånge i ett av lägren och kom fram till en dödlighet på cirka 1 procent per dag, vilket blir en hissnande siffra om detta överförs till alla lägren och det sammanlagda antalet fångar. Bara faktum att kontrollen över antalet döda brister, visar tycker jag, att respekten för det mänskliga livet fullständigt gick förlorat under denna mörka del av vår historia, som avslutades för knappt 30 år sedan.

Både Nazismen och Kommunismen har gjort sig skyldiga till folkmord i sin iver att frälsa världen. Innan dessa rörelser dök upp på 1900-talet var det den Kristna missionen, som vid flera tillfällen gjorde sig skyldig till deporteringar och etnisk rensning. Det tycks behövas en kombination av rädsla och tro för att förmå människor att begå dessa handlingar mot andra människor. Tron blir till det sammanfogande kitt som förenar och tillslut skapar band som ingen vågar klippa av rädsla för sitt och sina närmastes liv. Föreningen blir omöjlig att bryta och självbevarelsedriften gör dig till en mördare. Ett klassiskt recept som tillsammans med en tydlig bild av fienden skapar masshysteri och dödar all form av medmänsklighet. Det gäller att stoppa den i tid. Får den växa till sig är det för sent och världen får uppleva ännu en katastrofal era av terror och död. Att religion, fanatism och nationalism kan framkalla grymheter som överträffar våra mörkaste mardrömmar råder inget tvivel om. Efter andra världskriget skapades ett skydd och en försäkring mot detta genom bildandet av EU. En federation för samverkan, politiskt och ekonomiskt, vars huvuduppgift då som nu är att skapa en gemensam ekonomisk styrka och motvikt till supermakterna, för att säkerställa en stabil och fredlig utveckling av Europa. Idag påverkas denna stabilitet av krafter utanför Europa och vi har svårt att skydda oss mot det vi kallar terrorism och en växade ström av människor som flyr från övriga världens oroshärdar och krigsförbrytelser. I Litauen tror man på sitt land, sitt medlemskap i EU och Gud. I Vilnius alla kyrkor och synagogor ber man om hjälp med att behålla denna tro och bli kvitt sin oro.

Inflytande och påverkan från olika håll

Kristendomen kom relativt sent till landet. 1387 räknas som året då den mäktiga stormakten och furstendömet kristnades. Redan under första hälften av 1200-talet formades riket av storfursten Mindaugas, som 1251 lät döpa sig och 1253 fick sin kungakrona och utropades till det enade Litauens första och enda Kung. I samband med att en personunion bildades drygt hundra år senare med grannlandet Polen blev kristendomen den rådande administrationen i landet. Drottning Hedvig (Jadwiga) i Polen gifte sig år 1385 med den Litauiske storfursten Jogaila (Jagiello), som 1386 blev kung i Polen under namnet Vladislav II. Ett av motiven till att bilda en union var hotet från den Tyska riddarorden, som varit aktiva korsfarare i de många korstågen till det heliga landet, men som på 1300-talet vände blicken mot hedningarna i baltikum. Mongolernas framfart under ledning av den fruktade Djingis Kahn var ett annat hot och som 1240 hade invaderat Kiev. Giftermålet och personunionen innebar stora förändringar främst för Litauerna, som ånyo genom personunionen fick en Kristen Kung. Vladislav döptes i det nyinrättade biskopsdömet i Vilnius och de hedniska Litauerna inlemmades i den Påveledda kyrkan. Det Litauiska territoriet i unionen sträckte sig över dagens Vitryssland och Ukraina ända ner till Svarta Havet med bland annat de Slaviska städerna Kiev och Smolensk. Den Vitryska och Ukrainska majoritetsbefokningen i riket förblev dock den Rysk Ortodoxa kyrkan trogen. Rysk Ortodoxa kyrkan hade sitt ursprung och bildades i Kiev. Symbolen för kyrkan ser du ovan till höger.

Förkunnare tillhörande den Bysantinska kyrkan, nådde tidigt det som idag är Ryssland. Den förste kände fursten i Kievriket som blev döpt och antog kristendomen var Vladimir. Dopet av honom 988 blev början på denna autonoma del av den Bysantiska, Östromerska kyrkan. Efter den Mogoliska invasionen av Kiev flyttade kyrkans centrum till Moskva och blev efter hand tätt knuten till Tsarväldet och var fram till oktoberrevolutionen 1917 Rysk statskyrka.

Över 40 kyrkor bevarade

Man antar att den första kyrkan i Vilnius är den katedral som storfursten Mindaugas lät uppföra efter att han lät döpa sig 1251. En nödvändig handling för en man som hade ambitionen att skapa ett storfurstendöme i en region som ännu inte hade en gemensam administration. Den i övriga Europa så populära Kristendomen blev ett verktyg för honom att skapa stabilitet och rättfärdiga honom som den utvalde. Efter Mindaugas död 1263 återföll landet i hedendom och katedralen antas ha blivit en hednisk kultplats. Efter att landet ingick union med Polen och fick en Kristen administration lät Jogaila, eller Vladislav II som han kallades sig som kung över Litauen och Polen, bygga en ny gotisk katedral på platsen. 1419 brinner katedralen och Vytautas den store, Jogailas kusin och efterträdare, bygger om katedralen till ett storslaget gotiskt tempel. Samtliga av Litauens storfurstar av den Jagiellonska ätten (ättlingar till Jogaila/Jagiello) från Vytautas den store till Sigismund II August kröntes i katedralen. Ytterligare bränder med påföljande ombyggnationer formade katedralen. Mellan 1623 och 1636 byggdes ett kapell till Sankt Kasimirs ära på höger sida om högkoret. Ett pampigt och påkostat barockkapell med statyer i silver och en magisk altartavla i relief. Se de två bilderna ovan i mitten och till vänster. Initiativet kom från ingen mindre än Sigismund kung av Polen och storfurste av Litauen mellan åren 1587-1632 och sonson till självaste Gustav Vasa. Hans mor var Katarina Jagellonica född i Kraków av den Jagiellonska ätten och sedemera gift med Johan III. Giftemålet ägde rum i Vilnius 1562. 1569 kröntes hon till Svensk drottning. Hon förblev Påven och den katolska kyrkan trogen och tillsammans med sin make motverkade de bygget av den Svenska nationella kyrkan och verkade för en återförening med den katolska kyrkan och Påven i Rom. För Johans halvbror den Svenske kungen Erik IIV, trogen sin far och hans nationalistiska ambitioner, blev detta en konflikt, som ledde till att Johan dömdes till döden för landsförräderi. Han benådades dock och i slutändan var det Erik som förlorade tvekampen, Johan tillsattes som kung 1568 och Erik sattes i fängelse året efter. Johan lät sedan mörda honom med den enligt sägnen förgiftade ärtsoppan. I kryptan under högaltaret ligger Vladislav IV begravd. Son till Sigismund och barnbarns barn till Gustav Vasa.

Unionen i Lublin år 1569 innebar att personalunionen övergick i en realunion. Fruktan för inre splittring och yttre hot ledde till att Polska och Litauiska adelsmän beslutade att länderna skulle behålla sina respektive lagar, skatter och arméer, men styras av en gemensam, vald kung och en gemensam lagstiftande församling, Seimas, som fortfarande är landets riksdag belägen i Vilnius. Från 1573 och fram till unionens uppdelning 1795 var samväldets statsskick en valmonarki med undantag för åren 1791-1792 då det rådde konstitutionell monarki, en föregångare till vår tids parlamentarism.

Konstgalleri under Sovjettiden

Efter att en storm 1769 orsakat omfattade skador på katedralen fick arkitekten Gucevičius uppdraget att omgestalta den. Resultatet blev en strikt geometrisk fyrkant typisk för fransk klassicism och med ett tämligen profant uttryck. Om det inte varit för det stora korset, som en av figurerna ovanför den mäktiga pelarraden håller i, skulle jag heller tro att byggnaden var ämnad för lagstiftning och politiska debatter än andlig predikan och religiösa sermonier. Efter andra världskriget när landet hamnade under Sovjetiskt styre med en ateistisk administration ansågs religionsutövande som samhällsomstörtande och kyrkan stängdes. 1956 öppnades den upp som ett konstgalleri och det var inte förrän 1989 som katedralen återlämnades till katolikerna och åter blev stadens viktigaste helgedom.

Marknadsföringssymbol för den unga nationen

Kung Mindaugas sitter på sin tron och möter besökarna till Nationalmuséet, som ligger bakom katedralen och storfurstarnas palats i riktning mot floden Neris. Det stora katedralstorget som ligger i ena änden av affärs- och paradgatan Gedimino Prospekta är en viktig symbol för landet och samtidigt ett mått på en viss yra hos beslutsfattarna. De välpolerade fasaderna och det återuppbyggda palatset som invigdes i sin nuvarande skepnad förra året imponerar på turister och affärsmän på besök, men kan samtidigt vara provocerande för det Lituanska folket, som kanske hellre skulle applådera reformer och att resurser allokerades till att bygga upp den sociala tryggheten i landet. Storfursten Gedimino, som en gång på 1300-talet satte Vilnius på kartan, står staty mitt på torget. 1323 skickade han ett brev till en rad viktiga personer i Europa, som uppmanade handelsmän och hantverkare att komma till staden och verka där. 1323 anses därför som året då staden grundades och en minnessten uppfördes faktiskt 1973 i samband med ett firandet av stadens 650 årsjubileum. Ett firande som kunde legitimeras av Sovjetadministrationen sannolikt på grund av att Gedimino inte kunde kopplas till någon Kristen administration.

Storfurstens palats

Projektet med att återskapa det medeltida palatset började redan strax efter att landet deklarerat sin självständighet 1990 och en officiell invigning av det restaurerade palatset med inbjudna statsöverhuvuden från flera länder gick av stapeln av den 6 juli 2009, i samband med tusenårsfirandet av landet. Forskare antar att det landområde som i dag utgör Litauen befolkades omkring 9 000 före Kristus. Omkring år 2 000 före Kristus bosatte sig Baltiska stammar kring sydöstra Östersjön. Balterna omnämns i de Romerska krönikorna och år 1009 efter Kristus finns namnet Litauen omnämnt för första gången i skrift. Med detta som bas beslutades att landet skulle fira sin tämligen nuvunna självständighet med ett tusenårsjubileum. För att skapa rätt förutsättningar för ett firande i huvudstaden startade ett storslaget arbete med att restaurera och återskapa de gamla monumenten från medeltiden; katedralen, klocktornet, borgen och inte minst viktig, storfurstens palats. Återskapadet av palatset blev ett vidlyftigt företag som även omfattade utgrävningar och bevarandet av det gamla palatsets grundmurar. Idag är palatset ett mäktigt museum där resan från tidig medeltid och fram till storfurstendömets upplösning i slutet av 1700-talet börjar i källaren. Besökaren går på broar genom den medletida grunden och tegelmurarna varvas med bevarade föremål främst i trä; hinkar, kar, brunnsväggar och avloppsledningar. Allt beskrivs pedagogiskt genom digitala skärmar och berättarröster på flera språk. Våningen ovanför liknar mer ett traditionellt museum med montrar innehållande en mängd olika historiska fynd. Museumet har potensial. Det pågår fortfarande arbeten med att tillgängliggöra fler salar i palatset och stora delar av det kringliggande området med tornet på kullen var en arbetsplats vid vårat besök.

Modernt nationalmuseum med rekonstruerade praktsalar

Den översta våningen imponerar mest med sina återuppbyggda barock- och renässanssalar. Hantverket är bländande och toppas med inredning i original. Bland porträtt och föremål från slutet av 1500-talet och från 1600-talet återfinns många kännetecken som visar släktskapet med Sverige och Gustav Vasa. Porträttet ovan på Vladislav Vasa och Vasakärven i kungavapnet nedan är bara några exempel.

Den gamla stadsporten och morgonrådnadens kapell, Aušros vartai

Detta är det enda som är kvar av den gamla stadsmuren som omgärdade staden på medeltiden. I denna bevarade del finns Vilnius heligaste rum. Innanför de tre fönster som syns på bilden nedan till höger finns ett kapell som fick sitt nuvarande nyklassisistiska utseende i början av 1800-talet. Kapellet utgör en del av det intilliggande gamla Karmelitklostret och kunde tidigare bara besökas via klostrets trädgård. Kapellets Mariabild, en ikon målad på tre tjocka träplankor och täckt med en anpassad silverplåt, ansågs kunna utföra mirakel och människor vallfärdade till kapellet för att be. När byggnaden gjordes om förstorades fönstren för att möjliggöra för människor på gatan att utföra sina ritualer och be till Madonnan. Numera kan kapellet nås via ett längsmalt trapphus direkt från gatan. Något som underlättar för den strida ström av troende som ständigt söker sig hit med sina böner.

Svenska kyrkan förbjuder helgondyrkan i Litauen

Under andra hälften av 1600-talet skakades det Polsk-Litauiska samväldet av kosackuppror och krig mot Ryssland, Sverige och Det Osmanska riket. Särskilt förödande för befolkningen i Litauen blev Karl X Gustavs invasion 1655-1656. Karl X Gustavs krig mot Polen har i Polsk historieskrivning kallas Den Svenska Syndafloden. Under ockupationen förbjöds all helgondyrkan och samröre med den Romersk Katolska Kyrkan. Då var det den Svenska Lutheranska Statskyrkan som gällde, men av den finns inga spår bevarade och den anpassning till profan helgondyrkan som utbredde sig i Sverige under 1600-talet, med försäljning av gravkor och epitafier till framstående adelssläkter, såg jag i princip ingenting av här.

Från 1795 en del av Tsarens Ryssland

Samväldets inre förfall under 1700-talet skyndades på av grannländernas inblandning. Landet blev utsatt för omfattande strider mellan Polska, Svenska, Ryska och Sachiska styrkor under det stora Nordiska kriget och kom efter krigsslutet i praktiken att fungera som Rysslands vasall. År 1772 utsattes det Polsk-Litauiska samväldet för sin första delning: Ryssland, Preussen och Österrike annekterade var sin del av landets territorium. Försök till reformer och frigörelse 1788-1791 slogs ner av Ryssland och 1793 delades åter landet mellan Ryssland och Preussen. 1794 bröt Kosciuszko-upproret ut. Upproret misslyckades, samväldet delades för tredje och sista gången och upphörde att existera år 1795. Efter 1795 var Litauen en del av det Ryska väldet.

Ett litet mästerverk i tegel - Sankta Anna

Detta gotiska lilla mästerverk vars formspråk står i bjärt kontrast till den strama basilikan snett bakom, med sin kampanil, uppfördes 1495-1500 på platsen för en äldre träkyrka tillägnad storfurstinnan Anna. Vid första anblicken ser den fantasifulla västfasaden med sina organiskt slingrande tegelformationer ut att vara betydligt yngre och snarare samtida med klockstapeln till höger från 1870-talet i nygotik. Det var Alexander I av den Jagielonska ätten som lät uppföra kyrkan. Han var Polsk kung och storfurste av Litauen. Trots otaliga renoveringar och förstärkningsarbeten är det inte mycket som skiljer dagens kyrka från ursprunget när det gäller exteriören. Ett gotiskt praktexemplar och ett monument över dåtidens hantverksskicklighet. Teglet som kyrkan är byggd av har 33 olika former för att alla detljer skulle kunna uppföras enligt ritningarna. Invändigt är kyrkan anpassad och inte alls lika fantasifull som fasaden antyder. Tidstypisk barock från 1700-talet senare hälft dominerar.

Kyrkan bildar en enhet med den något yngre Bernardine kyrkan och Bernhardinerklostret, ett kloster av Cistercienserorden helgad Bernhard av Clairvaux. Namnet på kyrkan Šv. Pranciškaus ir Šv. Bernardino bažnyčia antyder en öppenhet då den tillskrivs både den helige Bernhard av Clairvaux och den helige Franciskus av Assisi som bildade Franciskanerorden på 1200-talet.

Bernardinekyrkan - Mastodont med högt i tak

1516 vigdes den mäktiga kyrkan in i den Påvliga sfären kort efter uppförandet av S:t Anna. Bernardinekyrkan är en mastodont, en gotisk basilika med en enorm rymd interiört. Många fina inredningsdetaljer i trä skapar kontraster till det strama och mäktiga mittskeppet som bärs upp av åtta kraftfulla pelare. På bilden ovan till höger ser vi ett krucefix som hänger i den gång som leder in till kyrkan. Krucefixet är från 1400-talet och är det äldsta man känner till i landet. Kyrkan var i det närmaste tom på besökare när jag och Ingela gick runt och insöp den sakrala atmosfären. Eftersom jag ibland försvinner in i mitt fotograferande och Ingela gärna meditativt sätter sig ner i en kyrkbänk, blir det ofta att jag ger mig av på egna upptäcktsfärder. När jag passerade ett altare som verkade dölja ett hål i väggen hörde jag röster. Det lät som att det fanns människor bakom väggen. Jag hittade en dörr och kom in i vad som förmodligen tjänat som korsgång för munkarna. Det var mörkt, men jag kunde ändå urskilja fresker på väggarna. Längre ner i gången fick jag en förklaring på rösterna, när jag mötte en grupp människor som visades runt av en guide. Han berättade om freskerna på Lituanska, uppfattade jag det som, och lyste upp väggarna med en ficklampa. En häftig liten skatt som jag inte lyckats hitta någon dokumentation kring, men sannolikt ett minne från 1400-talets klosterliv.

Kyrkan som viktig symbol

Ovan till höger en kyrka som byggdes av Jesuiterna på 1600-talet till St. Kazimeras ära. Den ovanliga kungakronan som pryder tornet berättar att helgonet var av kunglig börd, men han valde att leva som en asket och denna Polskfödde prins helgonförklarades efter sin död 1484 och blev sedemera Litauens skyddshelgon. Enorma resurser har lagts ner på att restaurera och göra kyrkorna värdiga sitt syfte efter frigörelsen från Sovjetmakten. De flesta har fått ett närmast perfekt yttre, men det finns fortfarande några med skarmig patina, som den ovan till höger. Det moderna krucefixet nedan finns i en nisch vid ingången till Bernerdinekyrkan medan träskulpturen hittade jag i en av klostergångarna.

Romanovkyrkan med klassiska lökkupoler

På Jono Basanavičiaus gatve en bit bort från centrum hittar man denna Rysk-ortodoxa kyrkan, Šv. Konstantino ir Michailo cerkvė, som byggdes mellan åren 1911-1913 till Tsardynastin Romanovs 300-årsjubileum som regenter i det storryska riket. Vilniusborna kallar den kort och gott för Romanoff cerkvė, Romanovkyrkan. Arkitektoniskt är det Korskupolkyrkan med en grundplan av fyra lika långa korsarmar i form av ett grekiskt kors, som utgör stommen, men här har korsarmarna minimerats och strävan efter en mer gemensam höjd lyfts fram. Resultatet blir en spännande konstruktion, som toppas av guldkupolernas varierande höjd och ger en typiskt Rysk närvaro. Kyrkans är tillägnad helgonen S:t Konstantin och S:t Mikael.

Nöjd med utbudet

En kyrknörd som jag fick verkligen sitt lystmäte och en tuff utmaning om alla kyrkor skulle besökas. Nu var det aldrig min ambition och av de få som jag klev in i var intrycket av interiören inte speciellt imponerande. Även de äldre medeltida kyrkobyggnaderna har anpassats till någon sorts andlig senbarock, som förvisso skapar en passande sakral miljö för bön och eftertanke, men blir lite för välpolerat för min smak, som snarare är ute efter historiska tecken och uttryck i ett perspektiv över tid, där de olika tidsepokerna kan studeras i arkitektoniska årsringar. Exteriört var det fantastiskt däremot med ett rikt och varierat utbud. Vart du än vände blicken i staden hade du ett eller flera kyrktorn i blickfånget.

Från elitism till Gudstro

Ibland bröts fokuseringen av kontrasterande element som skapade bilder med lite vidare tolkningsutrymme, som ovan. Transporten från en ateistisk administration, där tron dominerades av kommunismens ideal med elitstyre, angiveri och ett rättssystem, som får mig att tänka på inkvisitionen och häxprocesser, till ett sekulariserat samhälle med kyrkan som en viktig ingrediens har gått i en rasande fart. Den 11 mars 1990 deklarerade landet sin självständighet och 6 september 1991 erkändes självständigheten av världssamfundet och sin forna herre Sovjetunionen. Litauen var den första SSR-republiken som frigjorde sig från Sovjetfederationen. På mindre än trettio år har man med andra ord gjort denna resa där återinförandet av kyrkorna som andaktsrum varit en betydande del. Förfallet under kommunisteran var total. I bästa fall användes kyrkan som ett museum, men i de allra flesta fall rörde det sig om vanvård, bristande underhåll och ofta ett tämligen provocerande användningsområde; förrådslokal, vapenarsenal, stall och annat världsligt.

Religionen som verktyg

I tidsskriften Vakna som ges ut av Jehovas Vittnen publicerades 2001 en artikel som beskriver Sovjetkommunismens mål med och syn på kyrkan som en konkurrerande trosuppfattning, men samtidigt som ett verktyg för att mobilisera massorna. Paralleller finns i historien, där den Romerske Kejsaren Konstantin får anses som den förste, men även vår egen Gustav Vasa, som initialt rev kloster och smälte ner kyrklockor för att gjuta kanoner och senare använde Gudstron för att skapa en nationell enhet. Sovjetunionens angrepp på religionen, ur Vakna 22 april 2001:

...grundades 1922 med Ryssland som den ojämförligt största och mest framträdande av dess fyra ursprungliga republiker. Denna stat bredde ut sig, så att den så småningom omfattade 15 republiker och nästan en sjättedel av jordens landyta. Men 1991 upplöstes plötsligt Sovjetunionen. Betecknande nog var det den första stat som försökte utrota tron på Gud från sina invånares sinnen. Vladimir Lenin, som var Sovjetunionens förste ledare, var lärjunge till Karl Marx, som beskrev kristendomen som ett förtryckets redskap. Marx kallade religionen ”ett opium för folket”, och längre fram sade Lenin: ”Varje religiös idé, varje idé om gud överhuvudtaget, ... är en vedervärdig nedrighet.”

När patriarken i ryska ortodoxa kyrkan, Tichon, dog 1925, fick kyrkan inte tillåtelse att välja en ny. Det angrepp på religionen som följde ledde till att de flesta kyrkobyggnader antingen förstördes eller började användas i icke-kyrkliga syften. Präster dömdes till slavläger, där många dog. ”Under Josef Stalins styre under slutet av 1920-talet och under 1930-talet”, heter det i The Encyclopædia Britannica, ”drabbades kyrkan av en blodig förföljelse som krävde tusentals offer. År 1939 var det bara tre eller fyra ortodoxa biskopar och 100 kyrkor som kunde verka öppet.” Men nästan över en natt skedde en märklig förändring.

Religionen under andra världskriget

År 1939 invaderades Polen av Nazityskland, som då var i allians med Sovjetunionen, och därmed inleddes andra världskriget. Inom ett år hade Sovjetunionen lagt de sista 4 av sina 15 republiker under sig — Lettland, Litauen, Estland och Moldavien. Men i juni 1941 satte Tyskland i gång ett massivt angrepp på Sovjetunionen, vilket kom som en fullständig överraskning för Stalin. Vid slutet av året hade tyska trupper nått Moskvas utkanter, och Sovjetunionens fall tycktes nära förestående. I sin desperation försökte Stalin mobilisera nationen för vad ryssarna kallade det stora fosterländska kriget. Stalin insåg att han måste göra eftergifter till kyrkan för att vinna folkets stöd för krigsinsatsen, eftersom miljoner medborgare fortfarande var religiösa. Vad blev resultatet av denna märkliga omsvängning i Stalins politik gentemot religionen? Med kyrkans stöd mobiliserades det ryska folket för krig, och 1945 vann Sovjetunionen en dramatisk seger över tyskarna. Efter det att det sovjetiska angreppet på religionen hade upphävts ökade antalet ortodoxa kyrkor till 25.000, och antalet präster nådde 33.000.

Nya angrepp

I själva verket hade emellertid de sovjetiska ledarnas mål att utrota gudsbegreppet ur folkets sinnen inte ändrats. I The Encyclopædia Britannica förklaras det: ”En ny antireligiös rörelse sattes i gång av sovjetledaren Nikita Chrusjtjov under åren 1959–1964, och detta minskade antalet öppna kyrkor till mindre än 10.000. Patriarken Pimen valdes 1971 efter Aleksijs död, och även om kyrkan fortfarande krävde miljoner människors lojalitet, var dess framtid fortfarande osäker.”

Med detta som ett litet underlag blir transporten, som jag tidigare kallat resan från slutenhet till öppenhet, än mer imponerande, men idag räcker det inte med vackra fasader och en rad blänkande kyrkor som symboler, nu krävs reformer, som på allvar tar itu med landets sociala utmaningar i form av växande ekonomiska klyftor och negativ befolkningsutveckling. Att tro på Gud och den nyvunna friheten är nog bra, men det krävs handling också.

Kyrkan i vardagen

Behovet av att hålla någon i handen och vägledning efter årtionden av totalitärt styre tror jag skapat en renässans för religöst utövande i landet. Den historiska kopplingen till Polen och valet av en Polsk Påve i Johannes Paulus 1978 är säkert också någonting som stärker åtminstone den katolska delen av andligheten. Jämfört med Sverige är kyrkans närvaro slående. Här är kyrkan tillgänglig på ett helt annat sätt och närvarande i vardagen. Det finns till och med två kyrkor i fristaden Užupio, som efter självständigheten utropade egen självständighet med egen författning och egen biskop. Bilderna ovan till höger illustrerar en av dessa kyrkor med ett modernt porträtt av Jesus hängande över kyrkporten. Kanske för att visa på kyrkans roll i ett nyare sammanhang.

Så nära men ändå så långt bort

Det tar inte mycket mer än en timme att flyga från Stockholm till Vilnius, ändå är avståndet i erfarenheter och upplevelser stort när du möter människorna och försöker ta del av livet i detta stolta land. I mitt tycke det mest spännande landet av de tre Baltiska staterna och med en historia som skapar nyfikenhet och en längtan efter mer. Den mörka tiden under och efter andra världskriget är ett känsligt ämne som bland annat författaren Ruta Vanagaite fått erfara efter att hon publicerat boken Vårt folk - en resa med fienden i januari 2016. Boken sålde slut på bara två dagar, men fick ett bittert eftermäle för den framgångsrika författaren som 1993 fått motta priset Årets Kvinna. Efter ett uttalande om en Litauisk nationalhjälte och partisan i pressen förra året är hon allmänt villebråd i landet och hennes förlag har dragit in alla hennes böcker. Hon kommenterar detta själv i DN 5 december 2017 i en intervju med Anna-Lena Laurén:

-Varför ska vi betrakta vårt folk som ett barn som inte tål sanningen?

De starka reaktionerna visar på en sorts omognad och att folket och dess ledning ännu inte hunnit gjort sig fria från gamla bojor, utan ser varje ifrågasättande av Litauisk nationalism som ett hot från främmande makt, som kan leda till sprickor i det fundament som man under knappt 30 år byggt upp. Jag förstår det, men samtidigt helt oacceptabelt och tråkigt att en nyfiken historieskildrare får tillmälen som Ryska hora och Judiska luder.
- Folk spottar efter mig på gatan, säger hon i intervjun och berättar att även det Litauiska etablissemanget har deltagit i hetsjakten. Vytautas Landsbergis, som ledde självständighetskampen i början på 1990-talet, uppmanade henne att gå ut i skogen och hänga sig.

Street Art Vilnius 2018 | Vänliga Vilnius 2018